Min pojkvän Saknaden!

Saknaden hånar mig med sitt stora, tomma gap där han ligger bredvid mig i sängen.
Han flinar medan han tränger in mig mot väggen och när han knuffar på mig värker det i hela kroppen!

Solstråle

Ett skimrande ljus speglar sig i vattnet
Jag kan se dig där nere
Jag klär av mig och kastar mig i
Men jag hittar dig inte
Varför försvinner du?
Vart gömmer du dig?
Huttrande tar jag mig upp till ytan igen
Sitter på klippan och fryser
Och där är du igen
Blank och glittrande
Förtvivlat dyker jag för att nå dig
Tills jag inte får luft mer
Frustrerad ger jag upp
Du skvalpar runt så nära
Varför når jag dig inte?
Du leker bara med mig..

Kom och hämta mig?

Instängd i en låda..
Kan inte ta mig ut..
Varför öppnar ingen locket?
Kom och hämta mig!

Falla fritt

En gång för alla, släpper vi taget, faller.
Rakt ner i stupet, utan skyddsnät eller fallskärm.
Ingen som tar emot.
Att smälla i backen gör ont.
Så förbannat jävla ont att man inte ens vill föreställa sej hur ont det gör!
Ändå släpper vi, lutar oss ut.
Blundar, andas och faller!
Ibland måste man våga, även när man vet att det ska misslyckas.
Ibland vet man att det är just exakt det som är det viktiga och inte vart man faktiskt landar.
Kanske tar någon emot, eller så kommer den där fruktansvärda smällen.. Ingen vet...

Bara den som prövar!

Gammalt blir större i det nya!

Likt snön som faller utanför, faller allt inne.
Man höjer värmen för att hålla kylan borta men ändå når den en..
Vad kunde jag gjort annorlunda?
Frågor blir funderingar som distraherar en i mörkret.. tills man inser att man är ensam.
Kom det någon, eller var det någon som gick?
Ingenting spelar roll, och i slutändan står man ändå där med sitt huvud under armen och letar efter livet.
Livet som uppenbart och tydligt passerat medan man fanatiskt väntat på början.
Man missade starten utan att ens märka det och medan man satt där i mörkret susade det förbi.
Att greppa efter människor förändrar inte den växande känslan av kaos.
Det blir jobbigt när man faktiskt inser att det inte är allt runt en som snurrar utan det är man själv som spinner som en jojjo. Upp, ner och runt runt runt. Fort går det.
Hur saktar man ner? Går det att stanna eller är det bara enklare att låta karusellen gå, och hoppas att man fortfarande kan stå när det väl är slut.

Visst har vi alla en plats?

Visst har vi alla en plats?
Som i ett pussel är vi alla en del och passar in i ngt större.
Unika och egna, men gemensamt bildar vi en helhelt och ngt viktigt.

Frågvis

Jag orkar inte leva, varför är livet jämt så svårt?
Jag orkar inte leva, hur räddar man det som var vårt?
Hur ställer man sig på benen efter en tid som givit mycket?
Hur tänker man på annat och lättar sunt på trycket?

Om tiden inte räcker, hur skapar man sig mer?
Hur löser man problemen, istället för att skapa fler?
Vart vänder man sig sedan, när ingen kan förstå?
Vem håller när man faller, vem hjälper en att stå?

När ångesten hinner före, och gråten kommer fram..
Vem tröstar mig då varsamt och tar mig i sin famn?
Man söker ständig ömhet och hoppas på nått nytt
Men minnen spökar ständigt och allting blir som bytt.

Man klamrar sig fast i gamla drömmar, och har sin fantasi
Vem väcker en från leken som man ständigt lever i?
Man har så många frågor men finner inga svar
Ska ingen kunna svara, är man liten, ensam kvar?

Jag orkar inte leva, varför går livet jämt emot?
Jag orkar inte leva, varför gror känslan fast sin rot?

2006

När man inte orkar..

"Jag orkar inte försöka kontrollera mig själv längre..
Jag orkar inte hålla på principer!
Jag vill supa för att släppa kontrollen..
Jag vill knarka för att komma bort!
Jag vill sova för att slippa tänka,
men kan inte för att jag tänker..
Jag vill se fräsch ut för att lura mig själv,
men jag orkar inte spela teater!"