En gång för alla, släpper vi taget, faller.
Rakt ner i stupet, utan skyddsnät eller fallskärm.
Ingen som tar emot.
Att smälla i backen gör ont.
Så förbannat jävla ont att man inte ens vill föreställa sej hur ont det gör!
Ändå släpper vi, lutar oss ut.
Blundar, andas och faller!
Ibland måste man våga, även när man vet att det ska misslyckas.
Ibland vet man att det är just exakt det som är det viktiga och inte vart man faktiskt landar.
Kanske tar någon emot, eller så kommer den där fruktansvärda smällen.. Ingen vet...
Bara den som prövar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar