Gammalt blir större i det nya!

Likt snön som faller utanför, faller allt inne.
Man höjer värmen för att hålla kylan borta men ändå når den en..
Vad kunde jag gjort annorlunda?
Frågor blir funderingar som distraherar en i mörkret.. tills man inser att man är ensam.
Kom det någon, eller var det någon som gick?
Ingenting spelar roll, och i slutändan står man ändå där med sitt huvud under armen och letar efter livet.
Livet som uppenbart och tydligt passerat medan man fanatiskt väntat på början.
Man missade starten utan att ens märka det och medan man satt där i mörkret susade det förbi.
Att greppa efter människor förändrar inte den växande känslan av kaos.
Det blir jobbigt när man faktiskt inser att det inte är allt runt en som snurrar utan det är man själv som spinner som en jojjo. Upp, ner och runt runt runt. Fort går det.
Hur saktar man ner? Går det att stanna eller är det bara enklare att låta karusellen gå, och hoppas att man fortfarande kan stå när det väl är slut.